1900-talets kvinnliga formgivare
I samband med internationella kvinnodagen vill vi lyfta tre av de mest utmärkande kvinnliga formgivarna inom glas och keramik under 1900-talet. Med rubin och scarabégröna glaspjäser samt hyllade serviser såsom ”Picknick”, ”My Garden” och ”Anemone” satte Monica Bratt, Marianne Westman och Ulla Procopé form och färg på den skandinaviska modernismen.
Monica Bratt
Tillsammans med hyttmästaren Harald Eriksson satte Monica Bratt Reijmyre Glasbruk på kartan. Rekryterad från Otte Skölds målarskola 1937 bara 24 år gammal kom hon tillsammans med sina parhästar Harald och Harry Eriksson att under två decennium laborera fram nya former, färger och glastekniker till perfektion.
För att ge glasen sin rätta karaktär och skönhetsvärde var Bratts devis att ”färgen skulle understryka formen”. Och till skillnad från många av hennes samtida glaskonstnärer så arbetade hon ytterst sällan med dekorer eller slipningar.
Från sina studieresor på kontinenten lät hon sig i stället inspireras av samlingar av keramiska kärl från den etruskiska, italienska, och egyptiska forntiden. Och hennes tjocka robusta glas har genom denna influens fått en sfär av både något tidlöst och modernt över sig. Framför allt de pokalformade glasen i serien B 266 samt B289 kan man se inflytande från dessa klassiska stilperioder och hennes ”blomkrus” för definitivt tankarna till etruskiska kannor från cirka 600 – 500 år före Kristus.
Reijmyre behärskade konsten som få andra glasbruk att framställa just det rubinröda glaset som Monica Bratt har blivit så känd för. Framgången bestod blanda annat av ett hemligt recept till glasmassan (bestående av selen och kadmiumsulfid) och på glasbruket var det alltid två hyttor i gång som exklusivt arbetade med Monica Bratts kollektioner. Men hon är också känd för sina glasserviser i venetiansk blå samt rökgrå. Och inför sin utställning på NK ”15 år som glaskonstnär” 1952, så tog hon även fram alster i kulörerna mossgrönt samt smaragdgrön eller scarabé som hon kallade den.
Marianne Westman
Keramikern och formgivaren med en förkärlek till illustrationer av fiskar, spetsfundiga dekorer och udda kreationer såsom kaktusskulpturer samt salt och pepparkar i form av prickiga grisar. Just fiskarna återkommer i flera serier bland dem ”Pomona”, den handmålade ”My Garden” från 1960 samt i hennes första serie ”Frisco” för Rörstrand 1951. Westmans estetik karaktäriseras av en dekor med stiliserade naturinspirerade mönster, ofta med svarta konturer. Rent formmässigt så har hennes serviser både en stringens och uppsluppenhet i sitt formspråk, där till exempel karottlocken från hennes serviser från 1950-talet för tankarna till cirkustält.
Utmärkande för Marianne Westmans konstnärskap är den stora experimentlustan och intresset för olika material. Där hon under 1960-talet laborerade främst med stengods, chamottelera och stål. Glasyrerna som ackompanjerade dessa mer rustika och avskalade konstgods var även tjockare och mer komplicerade än tidigare. Under den här perioden tog hon även fram serviser i stengods i mer sobra dekorer och glasyrer såsom ”Maya”, ”Elisabeth” och ”Annika”.
Under en fem års period under 1970-talet arbetade hon för Skrufs Glasbruk där framför allt glasserien ”le chef” blev en stor succé. Under hela sin karriär så har hon även tecknat mönster på tyger och handdukar för Westmans Textilateljé, en ateljé som hennes syskon startade 1952.
Ulla Procopé
Man kan säga att Ulla Procopé var Arabias motsvarighet till Rörstrands Marianne Westman och Hertha Bengtsson. Tillsammans med formgivare som Kaj Franck och Kaarina Aho var hon verksam vid porslinsfabrikens konstavdelning större delen av sin karriär. Hennes serviser hade en signifikant betydelse för Arabias kommersiella framgång under 1950 och 1960-talet och hennes estetik karaktäriseras av mjuka former, rustika material med en fäbless för stengodset samt glasyrer i en dov palett.
Precis som Marianne Westman och Hertha Bengtsson ritade hon oftast både modeller och dekorer till sina serviser, vilket var ovanligt vid den här tiden, då formgivare oftast inriktade sig på ett av dessa områden. Bakom hennes designframgångar låg en bred materialexpertis, men även ett nära samarbete med porslinfabrikens modellmakare, kemister samt personalen som skötte brännugnarna. Procopé är upphovskvinnan bakom flera av Arabias servissuccéer såsom den kornblå ”Valencia”, ”Anemone” och ”Rosmarin”. Hon var en talangfull målare och i stället för att rita upp dekorer först på skissblock så brukade hon skissa upp mönsterdekorer direkt på det oglaserade godset.
Publikframgången ”Ruska” i stengods och med brun, flammig glasyr lanserades 1966 och är än i dag oerhört populär bland samlare. Serien var i produktion fram till 1999 och kaffekoppen är till och med Arabias mest sålda genom tiderna. ”Ruska”, som betyder höstfärg på finska, påminner rent estetiskt om Procopés tidigare serviser ”Mahonki” och ”Liekki”. Men intressant nog var ”Ruska” den första bruksgodsserien från Arabia som tillverkades med matt glasyr.